Vet inte vad jag ska säga

Jag vet inte vad jag ska säga. Min bror kommer till mig och säger att han inte längre vill leva så här. Jag blir förstås orolig. Jag ser hans smärta och vill ta bort den, men jag vet inte hur. Jag förstår honom mycket väl. Han är tre år äldre än jag och har kämpat med detta lite längre än jag och ibland känns det hopplöst. Men jag vet inte vad jag kan säga eller göra för att göra det bättre. (Han får redan hjälp av en psykolog.)

Ansvar

Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv.

Lättare sagt en gjort. Nu har jag på något vis skrivit klart min avhandling, blivit färdig ekomnomie magister, lämnat in ansökningar till olika ställen och nästa tisdag ska jag på anställningsintervju. Men hur ska jag kunna låtsas vara en normal människa - som de där andra man sett - när man känner sig så annorlunda.

Livet blir inte bättre när man inte lever det för sin egen skull. Allt det jag har gjort den senaste tiden har jag gjort för min mamma, för att hon oroar sig för mig. Och för att hon tjatat på mig. Egentligen vill jag allt själv, men jag känner mig inte redo. Jag mår ännu för dåligt. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av ett heltidsjobb.

Nu har jag funderat på hur jag ska kunna må bättre i nästan 10 månader. Det kan ta år. Tålamod. Hur ska man kunna gå igenom allt som hänt, lära känna sig själv, veta vad man vill och bli lycklig? Ryggsäcken försvinner inte bara för att alkoholisten blir nykter, det är då man känner hur tung den är. Hur ska man klara av att ta ansvar för sitt eget liv?

Tungt

Det är tungt nu. En tid var allt lite bättre. Jag orkade ta tag i saker och därför skrev jag inga inlägg. Det har jag dåligt samvete för nu. Nu mår jag verkligen dåligt. Jag har ångest och är rädd om vartannat. Det finns så mycket kvar i mitt liv som måste bearbetas och krafterna börjar ta slut.

Paradoxalt nog är min pappa nykter nu och han börjar må bättre. Det är då som jag märker att allt det svåra ännu finns kvar. Skriver mera sen.

Stress

Jag klarar inte av lika mycket stress mer. Jag nådde min gräns och sedan dess klarar jag inte av något mera. Nu bara gråter jag igen. Jag måste lämna in min avhandling i slutet av veckan. Klarar jag av detta? Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka, även om jag inte får något stöd. Jag skulle vilja kunna lita på någon annan, men just nu kan jag inte ta risken. Risken är för stor att jag blir besviken och för mycket står på spel. Hela min utbildning. Men det kommer nog att bli bra. Jag kan i alla fall lita på mig själv numera.

Går det att reda upp sitt liv hemma?

Hej igen!

Jag har bott hemma sen i maj. Jag bodde i München innan, men flyttade hem då jag mådde så dåligt. Ska stanna i Finland nu och så snart jag är klar med studierna och får ett jobb flyttar jag. Jag bor med min mamma och min syster som är 10 år yngre.

Min mamma hälsar ibland på min pappa för att se hur han mår. Jag sa åt henne sist att jag inte tycker om det, eftersom jag blir så stressad av det, men hon tog det inte på allvar. Det känns som att jag vore tonåring igen nu då jag bor hemma. Önskar att jag hade en egen lägenhet. Samtidigt ska jag vara tacksam över att jag får bo här så länge tills jag rett upp mitt liv.

Jag vet inte om det går att reda upp livet när jag är kvar hemma?

Hur är det att växa upp i en familj med alkoholmissbruk?

Jag läste en kvalitativ studie om hur det är att växa upp i en familj med alkoholmissbruk.

"När unga vuxna barn till alkoholister flyttar ifrån föräldrahemmet drar de en lättnadens suck och dunkar sig själva i ryggen för att de har klarat av att överleva. Sen tar de tag i sitt egna liv, men de förblir ofta socialt och känslomässigt uppslukade av familjen. Det är ofta vid tjugofemårsåldern som följden av att ha vuxit upp med en eller två alkoholiserade föräldrar gör sig påmind. Vid det här laget börjar vuxna barn till alkoholister känna en ensamhet som de inte riktigt förstår. Enligt Black (1993) känner de av känslor som isolerar dem från andra och upptäcker att de är deprimerade. Denna depression dyker allt oftare upp och varar längre och längre, men skälet till depressionen är svårt att urskilja. Allt oftare drabbas de av anfall av rädsla och ångest, men det kan vara svårt att finna ursprunget, de kan även ha svårigheter med nära relationer. Detta kan bero på att de kan ha svårt att upprätthålla nära relationer eller att något saknas i dem. Det är mycket viktigt att se tillbaka på processer som har varit, som man ofta inte har uppmärksammat och på ett sätt tagit itu med, hos denna speciella person - nämligen det barn som har vuxit upp med alkoholism i familjen."

(Black, 1993, s. 41f ur Joanna Rangevik, 2005, s.14, "Hur är det att växa upp i en familj med alkoholmissbruk? -en kvalitativ studie om barn till alkoholister, Stockholms Universitet)

Jag vill bara gråta

Jag blir så ledsen då jag tänker på hur jag sårar min bästa vän. Det handlar om min pauspojkvän - min pojkvän.

Han sårade mig först, han var otrogen. Det är fyra månader sedan han berättade för mig. Sedan dess har vi paus. Han har gjort allt för mig och han ska flytta till Finland. Han kommer nämligen från Tyskland. Även om det låter konstigt så önskar att jag kunde hitta tillbaka till honom, men jag kan inte. Jag kan inte älska honom som förr. Den underbara känslan är borta.

Så nu då han bestämt sig för mig på riktigt, är det för sent. Nu vill jag träffa andra människor. Samtidigt blir jag så ledsen för att jag sårar honom så mycket. Han betyder så mycket för mig.

Jag vill bara gråta.