Vet inte vad jag ska säga

Jag vet inte vad jag ska säga. Min bror kommer till mig och säger att han inte längre vill leva så här. Jag blir förstås orolig. Jag ser hans smärta och vill ta bort den, men jag vet inte hur. Jag förstår honom mycket väl. Han är tre år äldre än jag och har kämpat med detta lite längre än jag och ibland känns det hopplöst. Men jag vet inte vad jag kan säga eller göra för att göra det bättre. (Han får redan hjälp av en psykolog.)

Ansvar

Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv.

Lättare sagt en gjort. Nu har jag på något vis skrivit klart min avhandling, blivit färdig ekomnomie magister, lämnat in ansökningar till olika ställen och nästa tisdag ska jag på anställningsintervju. Men hur ska jag kunna låtsas vara en normal människa - som de där andra man sett - när man känner sig så annorlunda.

Livet blir inte bättre när man inte lever det för sin egen skull. Allt det jag har gjort den senaste tiden har jag gjort för min mamma, för att hon oroar sig för mig. Och för att hon tjatat på mig. Egentligen vill jag allt själv, men jag känner mig inte redo. Jag mår ännu för dåligt. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av ett heltidsjobb.

Nu har jag funderat på hur jag ska kunna må bättre i nästan 10 månader. Det kan ta år. Tålamod. Hur ska man kunna gå igenom allt som hänt, lära känna sig själv, veta vad man vill och bli lycklig? Ryggsäcken försvinner inte bara för att alkoholisten blir nykter, det är då man känner hur tung den är. Hur ska man klara av att ta ansvar för sitt eget liv?