Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv.
Lättare sagt en gjort. Nu har jag på något vis skrivit klart min avhandling, blivit färdig ekomnomie magister, lämnat in ansökningar till olika ställen och nästa tisdag ska jag på anställningsintervju. Men hur ska jag kunna låtsas vara en normal människa - som de där andra man sett - när man känner sig så annorlunda.
Livet blir inte bättre när man inte lever det för sin egen skull. Allt det jag har gjort den senaste tiden har jag gjort för min mamma, för att hon oroar sig för mig. Och för att hon tjatat på mig. Egentligen vill jag allt själv, men jag känner mig inte redo. Jag mår ännu för dåligt. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av ett heltidsjobb.
Nu har jag funderat på hur jag ska kunna må bättre i nästan 10 månader. Det kan ta år. Tålamod. Hur ska man kunna gå igenom allt som hänt, lära känna sig själv, veta vad man vill och bli lycklig? Ryggsäcken försvinner inte bara för att alkoholisten blir nykter, det är då man känner hur tung den är. Hur ska man klara av att ta ansvar för sitt eget liv?
2 kommentarer:
Känner igen mig så väl i det du skriver. Hur ska man kunna ta vara på sig själv och ta ansvar för sig själv när man i stort sätt har alltid gjort det för sin alkholiserade pappa Och glömt bort sig själv? Hur är det att leva självständigt? Att bara tänka på sig själv och ingen annan? Hur känns det att leva för sig själv och inte för någon annan?
Mycket väl skrivet och som ett annat 25-årigt barn till en alkolist känner jag väl igen mig. Du är inte ensam och när jag kommit på hur man ska komma vidare berättar jag det
Skicka en kommentar