Kämpa!

Du är det viktigaste som finns, kämpa för din egen skull, ge inte upp.

Alla beslut jag fattar, alla vägar jag väljer, gör jag för min egen skull. Det är inte alltid lätt då jag helst vill vara självdestruktiv, men jag väljer att kämpa och inte ge upp. I allt vad jag gör.

Varför skulle någon annan styra mina val och hur jag mår? De får försöka, men jag är stark och väljer det vägar som jag vet att jag mår bra av. Jag vägrar ge upp.

Länge sen sist

Hej på er!

Jag har fått några frågor om var min pappa behandlades. Det var på ett behandlingshem i finska Lapua. De arbetar enligt Minnesota-modellen (ifall nån kan finska: www.minnesota-hoito.fi/). Jag kan inte riktigt förstå att han ännu är nykter, men det är han och jag är stolt över honom. När man som alkoholist har nått botten är man redo att ändra sitt liv, men inte före det. Inte så länge någon annan hjälper personen.

Trots att pappa är nykter har vi svårt att skapa en normal relation till varandra. Det är synd, för vi tänker väldigt lika. Kanske en dag.

Jag har snart gått tre år hos samma terapeut. I oktober kommer jag att gå sista gången. Hjälp, tänker jag och får separationsångest. Men jag har lärt mig mycket och vet hur jag ska hantera det som kallas livet. Eller...inte vet jag alltid, men jag vet att känslor är känslor som går om. Ifall jag har ångest kan jag numera tänka; jaha, ha ångest då, lika bra att känna efter hur det känns och inte behöva vara rädd för det.

Igår kom jag hem från en resa. Resor är bra och roliga, men ställer upp och ner på rutinerna. Jag behöver rutiner. Resultatet blev en enorm ångest och rädsla som jag inte känt på länge. Om nånsin. Per automatik kände jag efter hur det kändes och blev då ännu räddare. Jag märkte att jag inte längre försvarar mig mot min egna känslor och känner efter precis allt. Hjälp, då kanske man på riktigt upptäcker hur jobbigt allt känns. Hur som helst så somnade jag, drömde förstås en mardröm om att jag var jagad, vaknade och ringde en vän, somnade om och vaknade pigg och lugn. Rädslan hade gått om. Den går om. Jag är mest rädd för att vara ensam, alltid vara ensam, dö ensam. Sånt. Kanske ganska vanligt. Nåja, hittills hanterar jag det med att avdramatisera rädslan. Kanske man kunde beskriva det med att ta rädslan i hand, för den är ju mest rädd av allihop och behöver tröst. Kanske jag tröstar mitt inre barn och säger åt henne att det är ok, du är inte ensam, jag är här för dig, alltid. Du behöver inte vara rädd.

Jag lär mig varje dag hur det är att leva med mig själv, vem jag är, vad jag tycker om. Märker allt oftare att jag är ganska ok. För tillfället är jag ganska stolt över mig själv också. I januari bestämde jag mig för att anmäla mig till ett motionslopp i cyklig. Jag tränade flitigt i sju månader, genomförde (!) loppet och fick bättre reslutat än jag någonsin kunnat ana. Och allt på egen hand, bara för mig själv, för att jag ville göra det. Jag tyckte att det var viktigt för mig. Tänk det. Tänka på sig själv. Göra nåt bra för sig själv utan att vara självdestruktiv. Nu vet jag att det går.

Numera kompromissar jag inte automatiskt utan tänker efter vad jag vill först. Sen kan jag kompromissa. Men inte detta "jag-tror-jag-vet-vad-du-vill-så-därför-föreslår-jag-det-från-början-tänkande". (För att du då skulle tycka om mig mer.) Jag har lärt mig att det går att inte vara omtyckt. Det är jobbigt, men det går. Jag är inte omtyckt av alla, men jag vet vilka som tycker om mig. Mycket lättare så.

Jag lär mig ännu att försöka att inte trassla in mig i relationer som inte blir till nåt. Det är nog det svåraste. Det kan jag inte ännu. Men, jag försöker att gå långsamt framåt och tänka efter. Få se hur det ska gå eller om jag kommer att vara singel resten av livet. Fast det tror jag inte :) Jag är som sagt rätt ok :)

Tänk att livet kan bli så här. Undrar hur det hade varit om jag hade haft en trygg uppväxt? Ingen aning, det kan jag aldrig veta. Men en sak vet jag, och det är att jag har skapat mig en trygg fortsättning på livet. Det kan jag nämligen påverkar själv nu.