Hej!
Julen 2000 fick jag en bok av min bror. Den heter Flodhästen i vardagsrummet och är skriven av Tommy Hellsten. Han är vuxet barn till en alkoholist och jobbar idag som terapeut, författare och föreläsare. Boken handlar om hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj och hur det påverkar ens person. När jag läste den första gången rann tårarna nästan oavbrutet. Jag kände igen mig själv. Den här boken satte igång en lång och svår process hos mig själv. En helande, läkande process som kommer att fortgå hela livet ut.
För ett par veckor sedan var Tommy Hellsten till Jakobstad och föreläste. Jag gick på föreläsningen "Du är mer än du anar" tillsamman med min bror och min mamma. Vi kom tidigt och satt längst framme. Efter föreläsningen gick min bror upp till Tommy och bad honom signera våra böcker. Jag fick den signerade boken av min bror, öppnade den och läste "Av Jan, Julen 2000" samt "Till Sari 4.4.2013, Tommy Hellsten". Det var överväldigande känsla och tårarna rann. Under dessa 13 år har det hänt massor. När jag läste boken ville jag inget annat än träffa denna fantastiska Tommy Hellsten och få hjälp direkt av honom. Nu såg jag Tommy som en vanlig människa bland oss andra. Någon som ännu kämpar med sig själv och fortsätter sin läkande process.
Efter föreläsningen tog jag min jacka, torkade tårarna, såg på min bror med en blick som visade en obeskrivbar tacksamhet. Tack för att du gav mig boken som ändrade mitt liv.
fredag, april 19, 2013
torsdag, augusti 11, 2011
Kämpa!
Du är det viktigaste som finns, kämpa för din egen skull, ge inte upp.
Alla beslut jag fattar, alla vägar jag väljer, gör jag för min egen skull. Det är inte alltid lätt då jag helst vill vara självdestruktiv, men jag väljer att kämpa och inte ge upp. I allt vad jag gör.
Varför skulle någon annan styra mina val och hur jag mår? De får försöka, men jag är stark och väljer det vägar som jag vet att jag mår bra av. Jag vägrar ge upp.
Alla beslut jag fattar, alla vägar jag väljer, gör jag för min egen skull. Det är inte alltid lätt då jag helst vill vara självdestruktiv, men jag väljer att kämpa och inte ge upp. I allt vad jag gör.
Varför skulle någon annan styra mina val och hur jag mår? De får försöka, men jag är stark och väljer det vägar som jag vet att jag mår bra av. Jag vägrar ge upp.
måndag, augusti 08, 2011
Länge sen sist
Hej på er!
Jag har fått några frågor om var min pappa behandlades. Det var på ett behandlingshem i finska Lapua. De arbetar enligt Minnesota-modellen (ifall nån kan finska: www.minnesota-hoito.fi/). Jag kan inte riktigt förstå att han ännu är nykter, men det är han och jag är stolt över honom. När man som alkoholist har nått botten är man redo att ändra sitt liv, men inte före det. Inte så länge någon annan hjälper personen.
Trots att pappa är nykter har vi svårt att skapa en normal relation till varandra. Det är synd, för vi tänker väldigt lika. Kanske en dag.
Jag har snart gått tre år hos samma terapeut. I oktober kommer jag att gå sista gången. Hjälp, tänker jag och får separationsångest. Men jag har lärt mig mycket och vet hur jag ska hantera det som kallas livet. Eller...inte vet jag alltid, men jag vet att känslor är känslor som går om. Ifall jag har ångest kan jag numera tänka; jaha, ha ångest då, lika bra att känna efter hur det känns och inte behöva vara rädd för det.
Igår kom jag hem från en resa. Resor är bra och roliga, men ställer upp och ner på rutinerna. Jag behöver rutiner. Resultatet blev en enorm ångest och rädsla som jag inte känt på länge. Om nånsin. Per automatik kände jag efter hur det kändes och blev då ännu räddare. Jag märkte att jag inte längre försvarar mig mot min egna känslor och känner efter precis allt. Hjälp, då kanske man på riktigt upptäcker hur jobbigt allt känns. Hur som helst så somnade jag, drömde förstås en mardröm om att jag var jagad, vaknade och ringde en vän, somnade om och vaknade pigg och lugn. Rädslan hade gått om. Den går om. Jag är mest rädd för att vara ensam, alltid vara ensam, dö ensam. Sånt. Kanske ganska vanligt. Nåja, hittills hanterar jag det med att avdramatisera rädslan. Kanske man kunde beskriva det med att ta rädslan i hand, för den är ju mest rädd av allihop och behöver tröst. Kanske jag tröstar mitt inre barn och säger åt henne att det är ok, du är inte ensam, jag är här för dig, alltid. Du behöver inte vara rädd.
Jag lär mig varje dag hur det är att leva med mig själv, vem jag är, vad jag tycker om. Märker allt oftare att jag är ganska ok. För tillfället är jag ganska stolt över mig själv också. I januari bestämde jag mig för att anmäla mig till ett motionslopp i cyklig. Jag tränade flitigt i sju månader, genomförde (!) loppet och fick bättre reslutat än jag någonsin kunnat ana. Och allt på egen hand, bara för mig själv, för att jag ville göra det. Jag tyckte att det var viktigt för mig. Tänk det. Tänka på sig själv. Göra nåt bra för sig själv utan att vara självdestruktiv. Nu vet jag att det går.
Numera kompromissar jag inte automatiskt utan tänker efter vad jag vill först. Sen kan jag kompromissa. Men inte detta "jag-tror-jag-vet-vad-du-vill-så-därför-föreslår-jag-det-från-början-tänkande". (För att du då skulle tycka om mig mer.) Jag har lärt mig att det går att inte vara omtyckt. Det är jobbigt, men det går. Jag är inte omtyckt av alla, men jag vet vilka som tycker om mig. Mycket lättare så.
Jag lär mig ännu att försöka att inte trassla in mig i relationer som inte blir till nåt. Det är nog det svåraste. Det kan jag inte ännu. Men, jag försöker att gå långsamt framåt och tänka efter. Få se hur det ska gå eller om jag kommer att vara singel resten av livet. Fast det tror jag inte :) Jag är som sagt rätt ok :)
Tänk att livet kan bli så här. Undrar hur det hade varit om jag hade haft en trygg uppväxt? Ingen aning, det kan jag aldrig veta. Men en sak vet jag, och det är att jag har skapat mig en trygg fortsättning på livet. Det kan jag nämligen påverkar själv nu.
Jag har fått några frågor om var min pappa behandlades. Det var på ett behandlingshem i finska Lapua. De arbetar enligt Minnesota-modellen (ifall nån kan finska: www.minnesota-hoito.fi/). Jag kan inte riktigt förstå att han ännu är nykter, men det är han och jag är stolt över honom. När man som alkoholist har nått botten är man redo att ändra sitt liv, men inte före det. Inte så länge någon annan hjälper personen.
Trots att pappa är nykter har vi svårt att skapa en normal relation till varandra. Det är synd, för vi tänker väldigt lika. Kanske en dag.
Jag har snart gått tre år hos samma terapeut. I oktober kommer jag att gå sista gången. Hjälp, tänker jag och får separationsångest. Men jag har lärt mig mycket och vet hur jag ska hantera det som kallas livet. Eller...inte vet jag alltid, men jag vet att känslor är känslor som går om. Ifall jag har ångest kan jag numera tänka; jaha, ha ångest då, lika bra att känna efter hur det känns och inte behöva vara rädd för det.
Igår kom jag hem från en resa. Resor är bra och roliga, men ställer upp och ner på rutinerna. Jag behöver rutiner. Resultatet blev en enorm ångest och rädsla som jag inte känt på länge. Om nånsin. Per automatik kände jag efter hur det kändes och blev då ännu räddare. Jag märkte att jag inte längre försvarar mig mot min egna känslor och känner efter precis allt. Hjälp, då kanske man på riktigt upptäcker hur jobbigt allt känns. Hur som helst så somnade jag, drömde förstås en mardröm om att jag var jagad, vaknade och ringde en vän, somnade om och vaknade pigg och lugn. Rädslan hade gått om. Den går om. Jag är mest rädd för att vara ensam, alltid vara ensam, dö ensam. Sånt. Kanske ganska vanligt. Nåja, hittills hanterar jag det med att avdramatisera rädslan. Kanske man kunde beskriva det med att ta rädslan i hand, för den är ju mest rädd av allihop och behöver tröst. Kanske jag tröstar mitt inre barn och säger åt henne att det är ok, du är inte ensam, jag är här för dig, alltid. Du behöver inte vara rädd.
Jag lär mig varje dag hur det är att leva med mig själv, vem jag är, vad jag tycker om. Märker allt oftare att jag är ganska ok. För tillfället är jag ganska stolt över mig själv också. I januari bestämde jag mig för att anmäla mig till ett motionslopp i cyklig. Jag tränade flitigt i sju månader, genomförde (!) loppet och fick bättre reslutat än jag någonsin kunnat ana. Och allt på egen hand, bara för mig själv, för att jag ville göra det. Jag tyckte att det var viktigt för mig. Tänk det. Tänka på sig själv. Göra nåt bra för sig själv utan att vara självdestruktiv. Nu vet jag att det går.
Numera kompromissar jag inte automatiskt utan tänker efter vad jag vill först. Sen kan jag kompromissa. Men inte detta "jag-tror-jag-vet-vad-du-vill-så-därför-föreslår-jag-det-från-början-tänkande". (För att du då skulle tycka om mig mer.) Jag har lärt mig att det går att inte vara omtyckt. Det är jobbigt, men det går. Jag är inte omtyckt av alla, men jag vet vilka som tycker om mig. Mycket lättare så.
Jag lär mig ännu att försöka att inte trassla in mig i relationer som inte blir till nåt. Det är nog det svåraste. Det kan jag inte ännu. Men, jag försöker att gå långsamt framåt och tänka efter. Få se hur det ska gå eller om jag kommer att vara singel resten av livet. Fast det tror jag inte :) Jag är som sagt rätt ok :)
Tänk att livet kan bli så här. Undrar hur det hade varit om jag hade haft en trygg uppväxt? Ingen aning, det kan jag aldrig veta. Men en sak vet jag, och det är att jag har skapat mig en trygg fortsättning på livet. Det kan jag nämligen påverkar själv nu.
söndag, februari 06, 2011
Jag känner mig själv
Efter två år i terapi och tredje och sista året på gång, har jag lärt mig mycket. De säger att tiden läker alla sår och även i mitt fall stämmer det. Som människa utvecklas man hela tiden, bara man vill.
Det är en helt obeskrivlig känsla att få lära känna sig själv. Jag har grävt och grävt ännu djupare för att hitta mig själv under all lera, och jag har fått fram en hel del. Den finaste belöningen då man hittar lite av sig själv är att inse att man tycker om den man är.
Det är en helt obeskrivlig känsla att få lära känna sig själv. Jag har grävt och grävt ännu djupare för att hitta mig själv under all lera, och jag har fått fram en hel del. Den finaste belöningen då man hittar lite av sig själv är att inse att man tycker om den man är.
måndag, januari 12, 2009
Gråt
Den här dagen började inte bra. På en skolbetygsskala från fyra till tio låg jag på en sexa. Jag hade tungt att stiga upp, inget fungerade och jag var allmänt deppig. Det skulle vara ok ifall jag visste varför. Men jag vet fortfarande inte varför. Jag är bara deppig ibland. Jag går igenom en period där jag mår lite sämre igen. Jag minns inte längre när jag mådde bra senast. Det är länge sen. Jag funderar vad det är för mening med livet och är rädd för att inte hitta den meningen. Jag är rädd för att jag kommer att vara olycklig hela resten av livet. Usch vilken tanke. Jag vill bara slänga mig under täcket och stanna där.
Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.
Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.
Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...
Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.
Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.
Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...
fredag, juli 25, 2008
Idag är jag lugn
Tänka sig. Det kom en sån dag. Jag känner mig ganska lugn idag. Säker på att allt kommer att ordna sig till slut. Om det inte kanske redan har ordnat sig? Jag har det rätt bra. Inget att klaga på.
När jag menar att jag är lugn menar jag att jag inte behöver någon annan för att vara nöjd. Mitt eget sällskap räcker bra och jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte ens Mr T idag. Kanske aldrig kommer att behöva honom. Hoppas.
När jag menar att jag är lugn menar jag att jag inte behöver någon annan för att vara nöjd. Mitt eget sällskap räcker bra och jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte ens Mr T idag. Kanske aldrig kommer att behöva honom. Hoppas.
torsdag, juli 24, 2008
Livet är som att gå uppför en trappa
Det är inte meningen att det ska kännas som att gå på en trottoar då solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är som att gå uppför en trappa. Man tar några trappsteg, det går bra. Sen blir man andfådd och står på ett trappsteg en stund. Det kan vara ett bra trappsteg. Kanske allt känns riktigt ok. Man det kan också vara ett jobbigt trappsteg. Man vill inte alls vara där. Man vill vidare, det finns ett mål. Ifall man vill nå det måste man kämpa sig vidare, kanske man bara orkar ett trappsteg. Men då har man kommit en liten bit på vägen. Och hur jobbiga vissa trappsteg än kan vara, så känns det hur bra som helst när man orkat ta det.
Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.
För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.
Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.
Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.
Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!
Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.
För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.
Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.
Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.
Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)