Gråt

Den här dagen började inte bra. På en skolbetygsskala från fyra till tio låg jag på en sexa. Jag hade tungt att stiga upp, inget fungerade och jag var allmänt deppig. Det skulle vara ok ifall jag visste varför. Men jag vet fortfarande inte varför. Jag är bara deppig ibland. Jag går igenom en period där jag mår lite sämre igen. Jag minns inte längre när jag mådde bra senast. Det är länge sen. Jag funderar vad det är för mening med livet och är rädd för att inte hitta den meningen. Jag är rädd för att jag kommer att vara olycklig hela resten av livet. Usch vilken tanke. Jag vill bara slänga mig under täcket och stanna där.

Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.

Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.

Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...

Idag är jag lugn

Tänka sig. Det kom en sån dag. Jag känner mig ganska lugn idag. Säker på att allt kommer att ordna sig till slut. Om det inte kanske redan har ordnat sig? Jag har det rätt bra. Inget att klaga på.

När jag menar att jag är lugn menar jag att jag inte behöver någon annan för att vara nöjd. Mitt eget sällskap räcker bra och jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte ens Mr T idag. Kanske aldrig kommer att behöva honom. Hoppas.

Livet är som att gå uppför en trappa

Det är inte meningen att det ska kännas som att gå på en trottoar då solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är som att gå uppför en trappa. Man tar några trappsteg, det går bra. Sen blir man andfådd och står på ett trappsteg en stund. Det kan vara ett bra trappsteg. Kanske allt känns riktigt ok. Man det kan också vara ett jobbigt trappsteg. Man vill inte alls vara där. Man vill vidare, det finns ett mål. Ifall man vill nå det måste man kämpa sig vidare, kanske man bara orkar ett trappsteg. Men då har man kommit en liten bit på vägen. Och hur jobbiga vissa trappsteg än kan vara, så känns det hur bra som helst när man orkat ta det.

Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.

För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.

Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.

Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.

Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!

Är jag endast ett barn till en alkoholist?...

...eller är jag mer än så?

Det verkar som att frågan har ett självklart svar: Klart att jag är en egen person också. MEN - just nu känns det inte så. Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Detta brukar jag speciellt märka när jag söker en partner. Vill jag verkligen ha honom eller söker jag bara efter trygghet och bekräftelse...?

En av mina bästa vänner brukar påminna mig om att jag också är Sari, inte bara en anhörig. Att också andra männsikor har liknande problem med självkänsla och sökande efter bekräftelse. Andra måste också tampas med detta.

Då borde det kännas lättare, men jag vet inte om det gör det. För då måste jag inse att jag inte längre kan skylla på alkoholen för att jag är som jag är. Då måste jag ta ansvar för mitt eget liv.

Ibland är det bara så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn och tänka att jag inte är ensam. Det känns tryggt. Så det känns inte alls bra att någon tar den här identiteten ifrån mig och säger att alla andra har samma problem.

Men då inser jag att själva problemet ligger just i det: Att jag inte känner mig själv. Jag har alltid tagit hand om andra för att slippa se mig själv i spegeln. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.

Min egen alkoholkonsumtion

Jag har varit ute och festat en hel del under vintern och våren. Jag dricker aldrig ensam, men har märkt då det blir helg att jag funderar på vem jag ska gå ut med. Största orsaken till att jag vill ut på krog är för att träffa männsikor (antagligen för att bli bekräftad), men andra orsaken är för att dricka öl.

Nu kan jag inte rättfärdiga detta öldrickande längre. Det har gått till överdrift. Speciellt eftersom jag var ute i onsdags och var jättetrött på jobbet i torsdags. Ok, inte bara trött, utan jag mådde uruselt. Hade nämligen spytt hela natten och undrat om jag borde ringa 112. Katastrof med andra ord. Jag har sett mig själv som en väldigt ansvarsfull, oskyldig och ordentlig person, men har börjat inse att jag inte alls är det. I onsdags var jag rent ut sagt helt ansvarslös. I något skede blev jag frustrerad på krogen och hällde i mig inte mindre än 4 shottar nästan på rad. Inte konstigt att jag började må dåligt. Jag var ute sent, och försov mig.

Nåja, jag vill i alla fall inte leva ett sånt liv. Jag har bestämt mig för att vara nykter i sommar. Min första semester ska inte tillbringas bakfull.

Jag har inga problem att vara utan sprit. Det tror jag nu åtminstone. Hoppas att jag har rätt. Jag måste testa mig själv.

Jag läste förresten ut boken "En oväntad semester" igår. Rekommenderas varmt.

Livet går vidare

Hej igen, länge sen sist. Det har hänt en hel del i mitt liv på sistone. Min ex-pojkvän har varit på in på behandling och har varit nykter i snart två veckor. Jag tror inte att han kommer att klara det någon längre tid, men jag hoppas ändå för hans skull.

Jag själv kommer högst antagligen att få möjligthet att gå på psykoterapi. Det blir tidigast till hösten. Igår var jag till en psykiater som skrev ut en rekommendation till FPA, vilket betyder att jag kanske får stöd från PFA och då kostar det mig bara 5 euro per besök. Det skulle normalt kosta 50 euro per besök då man går privat. Jag kommer att gå två gånger i veckan under ett års tid och gå igenom min barndom och försöka reda upp alla trauman jag haft. Jag hoppas att det kommer att ge mig något. Nu om någonsin är det tid för mig att gå igenom allt. Jag har jobb och är fri och ledig. Inga barn, inga förpliktelser eller någon annan att ta hand om. Möjligheterna till ett "normalt" liv och fram för allt "normalt" tänkande och resonerande är oändliga.

Bara det att jag var hos psykiatern en halv timme igår ledde till att jag drömde jag en mardröm om min barndom.

Min dröm: Jag kom hem gående tillsammans med min mamma. Mamma hade flyttat tillbaka in med pappa. Där hemma stod pappa vid spisen, min mormor satt i gungstolen och min lillasyster, som var ca två-tre år stod vid köksbordet. Mamma och pappa började gräla. Mamma sa att pappa hade använt fel slev vid matlagningen, en sån slev går sönder då man rör om i grytor med den! Grälet var i full gång. Den egentliga orsaken var att mamma märkte att pappa hade börjat dricka igen. (Han brukade alltid dricka när han lagar mat.) Mormor satt i gungstolen och log. Hon låtsades som ingenting. Lillasyster kom springande till mig med gråten i halsen och jag kramade om henne. Jag blev riktigt arg på mina föräldrar och sa till dem att jag inte skulle stanna där. Jag hade trots allt en egen lägenhet att gå till. Inte en sekund till skulle jag stanna. Lillasyster skulle jag ta med mig också!

Från drömmen minns jag också att mamma ledde en cykel när vi gick hem. Det låg snö på marken och var halt. Cykeln var full med saker, många kassar hängde på styret och kläder hängde över cykeln. Mamma hade väldigt tungt att gå. Jag själv bar ingenting. Jag tror att jag var arg på mamma och lät henne bära allt. Hon klagade inte men jag hade jättedåligt samvete. Jag ville hjälpa henne, men samtidigt både protesterade jag och skulle inte ha orkat.

Jag har inte drömt om barndomen på länge och jag var helt skakig när jag vaknade. Tänk att det finns så mycket undangömt i bakhuvudet.

Räddad

Igårkväll hade jag vinkväll hemma hos mig tillsammans med två av mina bästa vänner. Det blev en del rödvin och sen vidare till krogen. Jag visste redan på förhand att T skulle vara där, men jag känner mig redan starkare och tänkte att jag nog ska klara av det. Allt gick bra tills mina vänner gick hem. Jag satt kvar en stund eftersom jag var mitt i en diskussion med en halvsöt typ. Snart stängde krogen och jag sa hejdå åt killen som gick hem. Sa att jag bara skulle säga något åt T innan jag gick. Efter några minuter stod jag brevid T, hand i hand, på väg till nån efterfest. Längtan av att ha honom nära mig var för stark. Jag visste att det var fel, att jag borde gå hem, men något höll mig kvar.

Då kom en tjej fram till mig som en räddande ängel. Hon skulle bara säga något snabbt och drog iväg med mig. Hon sa: Nä, gör det inte. Gå hem. Du värd någon så mycket bättre än honom. Det var precis vad jag behövde höra. Hon är kompis med både T och med hans ex, som han har ett barn tillsammans med. Och hon vet vad hans ex har fått stå ut med. Hon peppade mig och sa att jag skulle hålla mig långt borta från honom, radera hans nummer, inte släppa in honom. Hon sa att jag hör till en annan klass, att han inte är värd mig och att jag kommer att hitta någon annan mycket bättre. Hon hjälpte mig, räddade mig. Jag bestämde mig för att genast gå hem, utan att säga hejdå åt honom. Jag klarade det och var så nöjd och tacksam!

Verkligen tacksam att den här tjejen hjälpte mig. Hon visste precis vad jag tänkte då hon kom fram till mig. Hon såg precis vad som höll på att hända. Och hon brydde sig om mig. Hon vann inget på det själv. Det betydde så mycket för mig.

Jag är henne evigt tacksam.