Tänka sig. Det kom en sån dag. Jag känner mig ganska lugn idag. Säker på att allt kommer att ordna sig till slut. Om det inte kanske redan har ordnat sig? Jag har det rätt bra. Inget att klaga på.
När jag menar att jag är lugn menar jag att jag inte behöver någon annan för att vara nöjd. Mitt eget sällskap räcker bra och jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte ens Mr T idag. Kanske aldrig kommer att behöva honom. Hoppas.
fredag, juli 25, 2008
torsdag, juli 24, 2008
Livet är som att gå uppför en trappa
Det är inte meningen att det ska kännas som att gå på en trottoar då solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är som att gå uppför en trappa. Man tar några trappsteg, det går bra. Sen blir man andfådd och står på ett trappsteg en stund. Det kan vara ett bra trappsteg. Kanske allt känns riktigt ok. Man det kan också vara ett jobbigt trappsteg. Man vill inte alls vara där. Man vill vidare, det finns ett mål. Ifall man vill nå det måste man kämpa sig vidare, kanske man bara orkar ett trappsteg. Men då har man kommit en liten bit på vägen. Och hur jobbiga vissa trappsteg än kan vara, så känns det hur bra som helst när man orkat ta det.
Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.
För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.
Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.
Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.
Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!
Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.
För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.
Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.
Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.
Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!
onsdag, juli 23, 2008
Är jag endast ett barn till en alkoholist?...
...eller är jag mer än så?
Det verkar som att frågan har ett självklart svar: Klart att jag är en egen person också. MEN - just nu känns det inte så. Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Detta brukar jag speciellt märka när jag söker en partner. Vill jag verkligen ha honom eller söker jag bara efter trygghet och bekräftelse...?
En av mina bästa vänner brukar påminna mig om att jag också är Sari, inte bara en anhörig. Att också andra männsikor har liknande problem med självkänsla och sökande efter bekräftelse. Andra måste också tampas med detta.
Då borde det kännas lättare, men jag vet inte om det gör det. För då måste jag inse att jag inte längre kan skylla på alkoholen för att jag är som jag är. Då måste jag ta ansvar för mitt eget liv.
Ibland är det bara så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn och tänka att jag inte är ensam. Det känns tryggt. Så det känns inte alls bra att någon tar den här identiteten ifrån mig och säger att alla andra har samma problem.
Men då inser jag att själva problemet ligger just i det: Att jag inte känner mig själv. Jag har alltid tagit hand om andra för att slippa se mig själv i spegeln. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.
Det verkar som att frågan har ett självklart svar: Klart att jag är en egen person också. MEN - just nu känns det inte så. Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Detta brukar jag speciellt märka när jag söker en partner. Vill jag verkligen ha honom eller söker jag bara efter trygghet och bekräftelse...?
En av mina bästa vänner brukar påminna mig om att jag också är Sari, inte bara en anhörig. Att också andra männsikor har liknande problem med självkänsla och sökande efter bekräftelse. Andra måste också tampas med detta.
Då borde det kännas lättare, men jag vet inte om det gör det. För då måste jag inse att jag inte längre kan skylla på alkoholen för att jag är som jag är. Då måste jag ta ansvar för mitt eget liv.
Ibland är det bara så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn och tänka att jag inte är ensam. Det känns tryggt. Så det känns inte alls bra att någon tar den här identiteten ifrån mig och säger att alla andra har samma problem.
Men då inser jag att själva problemet ligger just i det: Att jag inte känner mig själv. Jag har alltid tagit hand om andra för att slippa se mig själv i spegeln. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)