Den här dagen började inte bra. På en skolbetygsskala från fyra till tio låg jag på en sexa. Jag hade tungt att stiga upp, inget fungerade och jag var allmänt deppig. Det skulle vara ok ifall jag visste varför. Men jag vet fortfarande inte varför. Jag är bara deppig ibland. Jag går igenom en period där jag mår lite sämre igen. Jag minns inte längre när jag mådde bra senast. Det är länge sen. Jag funderar vad det är för mening med livet och är rädd för att inte hitta den meningen. Jag är rädd för att jag kommer att vara olycklig hela resten av livet. Usch vilken tanke. Jag vill bara slänga mig under täcket och stanna där.
Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.
Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.
Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...
