Hide and Seek

Har en liten paus. Sitter på jobbet. Hör på Imogen Heap - Hide and Seek. Har just satt in en liten snus. T hade glömt att beställa mat till dagens lunch. Jag delade min med honom. Vi är inte tillsammans längre. Jag försöker verka så normal som möjligt. Inombords gråter jag. Saknar honom. Jag trodde verkligen att vi alltid skulle vara tillsammans, det kändes så bra.

Tar en dag i taget.

Klarar mig på nåt vis

Den här veckan har varit den värsta på länge. På allahjärtansdag gjorde vi slut igen, på riktigt den här gången. Förra veckan blev jag nämligen svag och tog honom tillbaka. Stort misstag. Det räckte inte länge innnan han svek mig igen.

Jag har varit helt nere, och samtidigt varit sjuk och borta från jobbet. Imorgon måste jag tillbaka till jobbet och kommer att se honom där. Ja, suck vi jobbar på samma ställe. Man borde aldrig inleda ett förhållande med någon på samma arbetsplats.

Det känns som flera veckor gått sen jag sist sett honom. Tiden går så långsamt, jag kämpar mig igenom varje minut. Saknar honom så...

Samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut, för det finns ingen framtid för oss.

Jag lånade boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom och den har faktiskt hjälpt mig en del. Och gissa vem som har stöttat mig mest de senaste dagarna - pappa. Tänk det, pappa har varit där för mig hela tiden. Det gör att jag klarar mig på nåt vis.

Chock

Förra veckan fick jag västa chocken. Jag upptäckte att min nya, helt underbara pojkvän har alkoholproblem. Vi hade bara varit tillsammans i ett par månader, men redan från början kändes det som att vi hörde ihop.

Där står en man framför mig, han älskar mig, jag älskar honom...Han gråter, kan knappt se mig i ögonen, och säger att han är alkoholist...och att han vill ha hjälp. Vad ska jag göra. Jag klarar inte av det en gång till. Han vill sluta, men det finns inga garantier för att han kommer att klara det.

Hur hade jag inte sett det? Märkte nog att han hade druckit en del, men inte att han hade problem.

Jag gjorde slut. Det gjorde så ont. Trodde jag skulle gå sönder. Ville ju bara hjälpa honom. Men om jag har lärt mig något, så är det att man inte kan hjälpa en alkoholist. Ju mer man försöker hjälpa, desto mer hjälper man honom att fortsätta dricka.

Nu har han har sökt professionell hjälp och får hjälp. Jag har träffat honom igen. Vi får se hur det kommer att gå. Men jag vet att jag måste vara försiktig och tänka på mig själv. Synd att jag hade hunnit förälska mig så...annars hade jag kunnat lämna honom helt åt sitt öde.

Ser en ljusning, men har lång väg kvar

Jag jobbar med att inte glömma bort mig själv och känna efter hur jag mår. Min terapeut sa sist att jag verkar må bra, och hon har rätt i det. Jag mår bättre, ibland kan jag till och med må jättebra, men det finns fortfarande dagar då jag inte har någon ork att stiga upp och känner mig helt obetydlig.

Jag skulle vilja bli av med behovet att hela tiden behöva bli bekräftad av andra. Jag söker hela tiden bekräftelse på att jag är bra, duktig, förstående, smart, söt, snygg...allt liksom. Istället borde jag kunna ge mig den själv. Det är svårt att bygga upp bättre självförtroende och självkänsla.

Sen har jag också svårt med att vara ensam. Jag söker jämt sällskap...delvis då kanske för att få dendär bekräftelsen. Tja, suck, jag har en lång väg kvar. Men jag tänker fortsätta jobba på det!

Pappa är ännu nykter

Hej allihopa,

det är väldigt länge sen jag skrev sist. Januari vad det verkar. Mycket har hänt sen dess och jag mår bättre. Inte bra, men bättre. Jag har fått någonslags struktur i mitt liv. Fast jobb, egen lägenhet i stan...

För en månad sen gjorde jag slut med min pojkvän och det känns rätt jobbigt. Det var nog rätt beslut, men det räckte ett år att komma fram till det.

Min bror mår bra igen. Han är inte längre deprimerad. Men jag är hela tiden rädd för den dag då han blir det igen. Det är han antagligen själv också, men vi har svårt att prata om det.

Pappa är ännu nykter.

Vet inte vad jag ska säga

Jag vet inte vad jag ska säga. Min bror kommer till mig och säger att han inte längre vill leva så här. Jag blir förstås orolig. Jag ser hans smärta och vill ta bort den, men jag vet inte hur. Jag förstår honom mycket väl. Han är tre år äldre än jag och har kämpat med detta lite längre än jag och ibland känns det hopplöst. Men jag vet inte vad jag kan säga eller göra för att göra det bättre. (Han får redan hjälp av en psykolog.)

Ansvar

Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv.

Lättare sagt en gjort. Nu har jag på något vis skrivit klart min avhandling, blivit färdig ekomnomie magister, lämnat in ansökningar till olika ställen och nästa tisdag ska jag på anställningsintervju. Men hur ska jag kunna låtsas vara en normal människa - som de där andra man sett - när man känner sig så annorlunda.

Livet blir inte bättre när man inte lever det för sin egen skull. Allt det jag har gjort den senaste tiden har jag gjort för min mamma, för att hon oroar sig för mig. Och för att hon tjatat på mig. Egentligen vill jag allt själv, men jag känner mig inte redo. Jag mår ännu för dåligt. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av ett heltidsjobb.

Nu har jag funderat på hur jag ska kunna må bättre i nästan 10 månader. Det kan ta år. Tålamod. Hur ska man kunna gå igenom allt som hänt, lära känna sig själv, veta vad man vill och bli lycklig? Ryggsäcken försvinner inte bara för att alkoholisten blir nykter, det är då man känner hur tung den är. Hur ska man klara av att ta ansvar för sitt eget liv?