Livet går vidare

Hej igen, länge sen sist. Det har hänt en hel del i mitt liv på sistone. Min ex-pojkvän har varit på in på behandling och har varit nykter i snart två veckor. Jag tror inte att han kommer att klara det någon längre tid, men jag hoppas ändå för hans skull.

Jag själv kommer högst antagligen att få möjligthet att gå på psykoterapi. Det blir tidigast till hösten. Igår var jag till en psykiater som skrev ut en rekommendation till FPA, vilket betyder att jag kanske får stöd från PFA och då kostar det mig bara 5 euro per besök. Det skulle normalt kosta 50 euro per besök då man går privat. Jag kommer att gå två gånger i veckan under ett års tid och gå igenom min barndom och försöka reda upp alla trauman jag haft. Jag hoppas att det kommer att ge mig något. Nu om någonsin är det tid för mig att gå igenom allt. Jag har jobb och är fri och ledig. Inga barn, inga förpliktelser eller någon annan att ta hand om. Möjligheterna till ett "normalt" liv och fram för allt "normalt" tänkande och resonerande är oändliga.

Bara det att jag var hos psykiatern en halv timme igår ledde till att jag drömde jag en mardröm om min barndom.

Min dröm: Jag kom hem gående tillsammans med min mamma. Mamma hade flyttat tillbaka in med pappa. Där hemma stod pappa vid spisen, min mormor satt i gungstolen och min lillasyster, som var ca två-tre år stod vid köksbordet. Mamma och pappa började gräla. Mamma sa att pappa hade använt fel slev vid matlagningen, en sån slev går sönder då man rör om i grytor med den! Grälet var i full gång. Den egentliga orsaken var att mamma märkte att pappa hade börjat dricka igen. (Han brukade alltid dricka när han lagar mat.) Mormor satt i gungstolen och log. Hon låtsades som ingenting. Lillasyster kom springande till mig med gråten i halsen och jag kramade om henne. Jag blev riktigt arg på mina föräldrar och sa till dem att jag inte skulle stanna där. Jag hade trots allt en egen lägenhet att gå till. Inte en sekund till skulle jag stanna. Lillasyster skulle jag ta med mig också!

Från drömmen minns jag också att mamma ledde en cykel när vi gick hem. Det låg snö på marken och var halt. Cykeln var full med saker, många kassar hängde på styret och kläder hängde över cykeln. Mamma hade väldigt tungt att gå. Jag själv bar ingenting. Jag tror att jag var arg på mamma och lät henne bära allt. Hon klagade inte men jag hade jättedåligt samvete. Jag ville hjälpa henne, men samtidigt både protesterade jag och skulle inte ha orkat.

Jag har inte drömt om barndomen på länge och jag var helt skakig när jag vaknade. Tänk att det finns så mycket undangömt i bakhuvudet.

Räddad

Igårkväll hade jag vinkväll hemma hos mig tillsammans med två av mina bästa vänner. Det blev en del rödvin och sen vidare till krogen. Jag visste redan på förhand att T skulle vara där, men jag känner mig redan starkare och tänkte att jag nog ska klara av det. Allt gick bra tills mina vänner gick hem. Jag satt kvar en stund eftersom jag var mitt i en diskussion med en halvsöt typ. Snart stängde krogen och jag sa hejdå åt killen som gick hem. Sa att jag bara skulle säga något åt T innan jag gick. Efter några minuter stod jag brevid T, hand i hand, på väg till nån efterfest. Längtan av att ha honom nära mig var för stark. Jag visste att det var fel, att jag borde gå hem, men något höll mig kvar.

Då kom en tjej fram till mig som en räddande ängel. Hon skulle bara säga något snabbt och drog iväg med mig. Hon sa: Nä, gör det inte. Gå hem. Du värd någon så mycket bättre än honom. Det var precis vad jag behövde höra. Hon är kompis med både T och med hans ex, som han har ett barn tillsammans med. Och hon vet vad hans ex har fått stå ut med. Hon peppade mig och sa att jag skulle hålla mig långt borta från honom, radera hans nummer, inte släppa in honom. Hon sa att jag hör till en annan klass, att han inte är värd mig och att jag kommer att hitta någon annan mycket bättre. Hon hjälpte mig, räddade mig. Jag bestämde mig för att genast gå hem, utan att säga hejdå åt honom. Jag klarade det och var så nöjd och tacksam!

Verkligen tacksam att den här tjejen hjälpte mig. Hon visste precis vad jag tänkte då hon kom fram till mig. Hon såg precis vad som höll på att hända. Och hon brydde sig om mig. Hon vann inget på det själv. Det betydde så mycket för mig.

Jag är henne evigt tacksam.

Hide and Seek

Har en liten paus. Sitter på jobbet. Hör på Imogen Heap - Hide and Seek. Har just satt in en liten snus. T hade glömt att beställa mat till dagens lunch. Jag delade min med honom. Vi är inte tillsammans längre. Jag försöker verka så normal som möjligt. Inombords gråter jag. Saknar honom. Jag trodde verkligen att vi alltid skulle vara tillsammans, det kändes så bra.

Tar en dag i taget.

Klarar mig på nåt vis

Den här veckan har varit den värsta på länge. På allahjärtansdag gjorde vi slut igen, på riktigt den här gången. Förra veckan blev jag nämligen svag och tog honom tillbaka. Stort misstag. Det räckte inte länge innnan han svek mig igen.

Jag har varit helt nere, och samtidigt varit sjuk och borta från jobbet. Imorgon måste jag tillbaka till jobbet och kommer att se honom där. Ja, suck vi jobbar på samma ställe. Man borde aldrig inleda ett förhållande med någon på samma arbetsplats.

Det känns som flera veckor gått sen jag sist sett honom. Tiden går så långsamt, jag kämpar mig igenom varje minut. Saknar honom så...

Samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut, för det finns ingen framtid för oss.

Jag lånade boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom och den har faktiskt hjälpt mig en del. Och gissa vem som har stöttat mig mest de senaste dagarna - pappa. Tänk det, pappa har varit där för mig hela tiden. Det gör att jag klarar mig på nåt vis.

Chock

Förra veckan fick jag västa chocken. Jag upptäckte att min nya, helt underbara pojkvän har alkoholproblem. Vi hade bara varit tillsammans i ett par månader, men redan från början kändes det som att vi hörde ihop.

Där står en man framför mig, han älskar mig, jag älskar honom...Han gråter, kan knappt se mig i ögonen, och säger att han är alkoholist...och att han vill ha hjälp. Vad ska jag göra. Jag klarar inte av det en gång till. Han vill sluta, men det finns inga garantier för att han kommer att klara det.

Hur hade jag inte sett det? Märkte nog att han hade druckit en del, men inte att han hade problem.

Jag gjorde slut. Det gjorde så ont. Trodde jag skulle gå sönder. Ville ju bara hjälpa honom. Men om jag har lärt mig något, så är det att man inte kan hjälpa en alkoholist. Ju mer man försöker hjälpa, desto mer hjälper man honom att fortsätta dricka.

Nu har han har sökt professionell hjälp och får hjälp. Jag har träffat honom igen. Vi får se hur det kommer att gå. Men jag vet att jag måste vara försiktig och tänka på mig själv. Synd att jag hade hunnit förälska mig så...annars hade jag kunnat lämna honom helt åt sitt öde.

Ser en ljusning, men har lång väg kvar

Jag jobbar med att inte glömma bort mig själv och känna efter hur jag mår. Min terapeut sa sist att jag verkar må bra, och hon har rätt i det. Jag mår bättre, ibland kan jag till och med må jättebra, men det finns fortfarande dagar då jag inte har någon ork att stiga upp och känner mig helt obetydlig.

Jag skulle vilja bli av med behovet att hela tiden behöva bli bekräftad av andra. Jag söker hela tiden bekräftelse på att jag är bra, duktig, förstående, smart, söt, snygg...allt liksom. Istället borde jag kunna ge mig den själv. Det är svårt att bygga upp bättre självförtroende och självkänsla.

Sen har jag också svårt med att vara ensam. Jag söker jämt sällskap...delvis då kanske för att få dendär bekräftelsen. Tja, suck, jag har en lång väg kvar. Men jag tänker fortsätta jobba på det!

Pappa är ännu nykter

Hej allihopa,

det är väldigt länge sen jag skrev sist. Januari vad det verkar. Mycket har hänt sen dess och jag mår bättre. Inte bra, men bättre. Jag har fått någonslags struktur i mitt liv. Fast jobb, egen lägenhet i stan...

För en månad sen gjorde jag slut med min pojkvän och det känns rätt jobbigt. Det var nog rätt beslut, men det räckte ett år att komma fram till det.

Min bror mår bra igen. Han är inte längre deprimerad. Men jag är hela tiden rädd för den dag då han blir det igen. Det är han antagligen själv också, men vi har svårt att prata om det.

Pappa är ännu nykter.