Den här dagen började inte bra. På en skolbetygsskala från fyra till tio låg jag på en sexa. Jag hade tungt att stiga upp, inget fungerade och jag var allmänt deppig. Det skulle vara ok ifall jag visste varför. Men jag vet fortfarande inte varför. Jag är bara deppig ibland. Jag går igenom en period där jag mår lite sämre igen. Jag minns inte längre när jag mådde bra senast. Det är länge sen. Jag funderar vad det är för mening med livet och är rädd för att inte hitta den meningen. Jag är rädd för att jag kommer att vara olycklig hela resten av livet. Usch vilken tanke. Jag vill bara slänga mig under täcket och stanna där.
Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.
Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.
Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...
10 kommentarer:
Jag är också ett vuxet barn som har hittat lösningeni mitt tillfrisknadne i 12-stegsprogram. ACOA(Adult Children Of Alcoholics) Jag mår också mycket dåligt och söker bekräftelse hela tiden. Min blogg handlar om väldigt mycket, mest om att skriva, men jag tar även upp om att jag vuxet upp i alkoholist hem.
Lycka till
Cattis
Hej hej.
Jag känner igen mig SÅ mycket i dina beskrivningar.
Hur skönt det kan vara att bara få gömma sig under täcket och få vara liten och ledsen. Och jag tror att det är just vad vi behöver...att tillåta oss att bli liten igen och att det är okej att vara ledsen. Men visst är det hemskt jobbigt när man känner hur "perioderna" kommer allt närmare.
Jag önskar dig allt gott och hoppas att du snart får må bättre igen.
/Camilla
Känner igen mig så... kämpa på. stor kram
Hej! Jag har precis börjat blogga om min uppväxt, skönt att veta att det finns fler i samma situation!
Jag känner igen mig när jag läser ditt inlägg....lever med ångest men mest är jag ute och jagar bekräftelse. Ger mig in i destruktiva förhållanden och relationer osv. Fast jag vet så väl att dom inte är bra för mig och jag vet att ångesten kommer som ett brev på posten efteråt. Trots att jag vet att det är såå fel....gör jag det om och om igen..bara för bekräftelsen.Så startar den onda cirkeln.
Jag vill bara säga att jag har växt upp på samma sätt som du, jag delar många upplevelser med dig..
Jag har en kategori i min blogg som heter Alkoholism och en som heter Medberoende om du vill läsa om mina personliga erfarenheter.
Kram
Tjejen, allt vänder!
Vi alkisungar är som bergochdal-banor, det vänder snart, jag lovar!
Behöver du stöd, någon att prata med som inte bara läser dina papper och nickar instämmande på allt du säger?
Jehnies.blogg.se
Jag känner också igen mej i det du skriver. Å bara den lilla kommentaren som Jehnnie skrev -OJ! Det var som taget från mej! "Vi alkisungar är som bergochdalbanor" Stämmer till 100%!
Jag säger som tjejen jhenie säger till dig) Behöver du stöd, någon att prata med som inte bara läser dina papper och nickar instämmande på allt du säger?
motocrossfreestyle89@hotmail.com
Det finns en mening. Fortsätt kämpa, du klarar det här! Kram
Skicka en kommentar