...eller är jag mer än så?
Det verkar som att frågan har ett självklart svar: Klart att jag är en egen person också. MEN - just nu känns det inte så. Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Detta brukar jag speciellt märka när jag söker en partner. Vill jag verkligen ha honom eller söker jag bara efter trygghet och bekräftelse...?
En av mina bästa vänner brukar påminna mig om att jag också är Sari, inte bara en anhörig. Att också andra männsikor har liknande problem med självkänsla och sökande efter bekräftelse. Andra måste också tampas med detta.
Då borde det kännas lättare, men jag vet inte om det gör det. För då måste jag inse att jag inte längre kan skylla på alkoholen för att jag är som jag är. Då måste jag ta ansvar för mitt eget liv.
Ibland är det bara så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn och tänka att jag inte är ensam. Det känns tryggt. Så det känns inte alls bra att någon tar den här identiteten ifrån mig och säger att alla andra har samma problem.
Men då inser jag att själva problemet ligger just i det: Att jag inte känner mig själv. Jag har alltid tagit hand om andra för att slippa se mig själv i spegeln. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.
5 kommentarer:
Känner igen mig så väl, men det är som du säger. Även om vi är många betyder det inte att vi är en och samma.
DU ÄR INTE ENSAM <3
Jag känner igen mig. Min pappa är också alkoholist och har druckit så länge jag minns. Ämnet har varit tabu inom familjen, så när jag frågade varför pappa gjorde underliga saker så blev jag bara nedtystad. Det var först när jag kom upp i tonåren och vi gick igenom alkoholism i skolan som jag fattade varför pappa alltid gjorde pinsamma saker inför mina kompisar. Jag har också mång gånger funderat om jag är nånting annat än bara ett barn till en alkoholist, om jag betytt nånting för min pappa eller om alkoholen är det ända han bryr sig om. Hoppas du börjar må bättre!
jag har också en pappa som är halvt alkoholist.. mina föräldrar e skiljda sen jag var typ 2, är 17 nu o ja träffar min pappa sällan.. han tar aldrig kontakt med mej o berättar aldrig något till mej. hade inte tänkt särskilt mkt på de före i vintras då ja fick höra av rykten på byn att han hade fått hjärnblödning o hade redan kommit hem från sjukhuset.. då började jag tänka, alltid hör jag allting han gör genom rykten ´på bun o mamma har verättat massor ja alri visste om honom o efter varje typ högtid börjar han dricka.. vet inte va ja ska göra o kan inte riktit prata me nån om d :/
Känner igen mig på orden, jag identifierar mig själv med min uppväxt och min pappa som var narkoman. Vet inte vem jag är, allt jag gör är grundat på att jag vill bli omtyckt av andra. Speciellt när det kommer till relationer, jag försöker vara någon jag tror andra vill ha. Hemskt. Men skönt att äntligen veta att det kallas någonting "vuxet barn". Har i alla år undrat vad det är för fel på mig. Du är det bara att påbörja resan mot ett friskt liv. Inte så bara ioförsig men att det iaf finns hjälp att få. Tack för inspirerande inlägg. Kram
Skicka en kommentar