Min Pappa Är Alkoholist

Kämpa!

2011-08-11T15:35:00.006+03:00

Du är det viktigaste som finns, kämpa för din egen skull, ge inte upp.

Alla beslut jag fattar, alla vägar jag väljer, gör jag för min egen skull. Det är inte alltid lätt då jag helst vill vara självdestruktiv, men jag väljer att kämpa och inte ge upp. I allt vad jag gör.

Varför skulle någon annan styra mina val och hur jag mår? De får försöka, men jag är stark och väljer det vägar som jag vet att jag mår bra av. Jag vägrar ge upp.

Länge sen sist

2011-08-08T23:04:00.007+03:00

Hej på er!

Jag har fått några frågor om var min pappa behandlades. Det var på ett behandlingshem i finska Lapua. De arbetar enligt Minnesota-modellen (ifall nån kan finska: www.minnesota-hoito.fi/). Jag kan inte riktigt förstå att han ännu är nykter, men det är han och jag är stolt över honom. När man som alkoholist har nått botten är man redo att ändra sitt liv, men inte före det. Inte så länge någon annan hjälper personen.

Trots att pappa är nykter har vi svårt att skapa en normal relation till varandra. Det är synd, för vi tänker väldigt lika. Kanske en dag.

Jag har snart gått tre år hos samma terapeut. I oktober kommer jag att gå sista gången. Hjälp, tänker jag och får separationsångest. Men jag har lärt mig mycket och vet hur jag ska hantera det som kallas livet. Eller...inte vet jag alltid, men jag vet att känslor är känslor som går om. Ifall jag har ångest kan jag numera tänka; jaha, ha ångest då, lika bra att känna efter hur det känns och inte behöva vara rädd för det.

Igår kom jag hem från en resa. Resor är bra och roliga, men ställer upp och ner på rutinerna. Jag behöver rutiner. Resultatet blev en enorm ångest och rädsla som jag inte känt på länge. Om nånsin. Per automatik kände jag efter hur det kändes och blev då ännu räddare. Jag märkte att jag inte längre försvarar mig mot min egna känslor och känner efter precis allt. Hjälp, då kanske man på riktigt upptäcker hur jobbigt allt känns. Hur som helst så somnade jag, drömde förstås en mardröm om att jag var jagad, vaknade och ringde en vän, somnade om och vaknade pigg och lugn. Rädslan hade gått om. Den går om. Jag är mest rädd för att vara ensam, alltid vara ensam, dö ensam. Sånt. Kanske ganska vanligt. Nåja, hittills hanterar jag det med att avdramatisera rädslan. Kanske man kunde beskriva det med att ta rädslan i hand, för den är ju mest rädd av allihop och behöver tröst. Kanske jag tröstar mitt inre barn och säger åt henne att det är ok, du är inte ensam, jag är här för dig, alltid. Du behöver inte vara rädd.

Jag lär mig varje dag hur det är att leva med mig själv, vem jag är, vad jag tycker om. Märker allt oftare att jag är ganska ok. För tillfället är jag ganska stolt över mig själv också. I januari bestämde jag mig för att anmäla mig till ett motionslopp i cyklig. Jag tränade flitigt i sju månader, genomförde (!) loppet och fick bättre reslutat än jag någonsin kunnat ana. Och allt på egen hand, bara för mig själv, för att jag ville göra det. Jag tyckte att det var viktigt för mig. Tänk det. Tänka på sig själv. Göra nåt bra för sig själv utan att vara självdestruktiv. Nu vet jag att det går.

Numera kompromissar jag inte automatiskt utan tänker efter vad jag vill först. Sen kan jag kompromissa. Men inte detta "jag-tror-jag-vet-vad-du-vill-så-därför-föreslår-jag-det-från-början-tänkande". (För att du då skulle tycka om mig mer.) Jag har lärt mig att det går att inte vara omtyckt. Det är jobbigt, men det går. Jag är inte omtyckt av alla, men jag vet vilka som tycker om mig. Mycket lättare så.

Jag lär mig ännu att försöka att inte trassla in mig i relationer som inte blir till nåt. Det är nog det svåraste. Det kan jag inte ännu. Men, jag försöker att gå långsamt framåt och tänka efter. Få se hur det ska gå eller om jag kommer att vara singel resten av livet. Fast det tror jag inte :) Jag är som sagt rätt ok :)

Tänk att livet kan bli så här. Undrar hur det hade varit om jag hade haft en trygg uppväxt? Ingen aning, det kan jag aldrig veta. Men en sak vet jag, och det är att jag har skapat mig en trygg fortsättning på livet. Det kan jag nämligen påverkar själv nu.

Jag känner mig själv

2011-02-06T15:38:00.005+02:00

Efter två år i terapi och tredje och sista året på gång, har jag lärt mig mycket. De säger att tiden läker alla sår och även i mitt fall stämmer det. Som människa utvecklas man hela tiden, bara man vill.

Det är en helt obeskrivlig känsla att få lära känna sig själv. Jag har grävt och grävt ännu djupare för att hitta mig själv under all lera, och jag har fått fram en hel del. Den finaste belöningen då man hittar lite av sig själv är att inse att man tycker om den man är.

Gråt

2009-01-12T16:59:00.003+02:00

Den här dagen började inte bra. På en skolbetygsskala från fyra till tio låg jag på en sexa. Jag hade tungt att stiga upp, inget fungerade och jag var allmänt deppig. Det skulle vara ok ifall jag visste varför. Men jag vet fortfarande inte varför. Jag är bara deppig ibland. Jag går igenom en period där jag mår lite sämre igen. Jag minns inte längre när jag mådde bra senast. Det är länge sen. Jag funderar vad det är för mening med livet och är rädd för att inte hitta den meningen. Jag är rädd för att jag kommer att vara olycklig hela resten av livet. Usch vilken tanke. Jag vill bara slänga mig under täcket och stanna där.

Min bror mår också jättedåligt, han är kanske mano-depressiv. Just nu är han i så fall i en manisk fas. Men jag orkar inte tänka på det. Det känns som att jag inte kan göra något och inte har någon kraft kvar.

Jag orkar inte och vill inte må dåligt längre. Jag vill att allt ska bli bra igen och att jag ska få må bra. Jag går i terapi två gånger i veckan och längtar dit varje gång. Längtar efter att någon ska ta hand om mig och fixa till allt. Men så fungerar det tyvärr inte. Det är mitt liv och jag som måste ta ansvar för det. Vi är väl alla ensamma tillsammans.

Suck, jag får inte bli så här negativ. Inget blir bättre av det. Jag försöker tänka positivt, men bäst mår jag när jag får gråta och gråta...

Idag är jag lugn

2008-07-25T12:20:00.002+03:00

Tänka sig. Det kom en sån dag. Jag känner mig ganska lugn idag. Säker på att allt kommer att ordna sig till slut. Om det inte kanske redan har ordnat sig? Jag har det rätt bra. Inget att klaga på.

När jag menar att jag är lugn menar jag att jag inte behöver någon annan för att vara nöjd. Mitt eget sällskap räcker bra och jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte ens Mr T idag. Kanske aldrig kommer att behöva honom. Hoppas.

Livet är som att gå uppför en trappa

2008-07-24T00:26:00.004+03:00

Det är inte meningen att det ska kännas som att gå på en trottoar då solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är som att gå uppför en trappa. Man tar några trappsteg, det går bra. Sen blir man andfådd och står på ett trappsteg en stund. Det kan vara ett bra trappsteg. Kanske allt känns riktigt ok. Man det kan också vara ett jobbigt trappsteg. Man vill inte alls vara där. Man vill vidare, det finns ett mål. Ifall man vill nå det måste man kämpa sig vidare, kanske man bara orkar ett trappsteg. Men då har man kommit en liten bit på vägen. Och hur jobbiga vissa trappsteg än kan vara, så känns det hur bra som helst när man orkat ta det.

Idag har jag tagit ett trappsteg. Det var riktigt tungt och jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och nu är jag stolt över mig själv.

För andra kan det verka som en småsak, men för mig var det en stor grej. Jag kompromissade inte. Jag sa vad jag ville, det ville inte han. Jag gav inte med mig utan gjorde som jag ville. Jag ville gå hem, jag stannade inte kvar. Jag skulle ha velat att han kom med, men för honom var det viktigare att stanna ute.

Jag var ute på krogen med mina kompisar. Senare frågade han om jag skulle komma med och äta något med honom. Klart att jag ville, jag ville vara med honom och jag var rätt hungrig. Dessutom brukar vi gå hem till mitt eller honom och äta. Jag tycker ju om honom. När vi hade beställt frågade jag om vi kunde gå till mitt. Jag ska ändå på jobb imorgon. Nej men, jag vill bara äta här och sen gå ut igen, sa han. Och tillag, nu blev du väl besviken va ? och skrattade smått. Jag sa, nej, jag vill gå hem och äta (bor 100 m från stället) men du kan gärna komma med (som du brukar). Han försökte övertala mig att stanna, men jag var bestämd och sa att vi väl ses någon annan dag. Någon annan dag sa han och skrattade igen.

Egentligen ville jag vara med honom. Sätta mig ner och åtminstone äta tillsammans, om det var det enda jag skulle få. Men något inom mig sa att ta ett trappsteg, så jag gick bara. Bara gick därifrån, gick hem. Det var tunga steg, det måste jag medge, jag är ändå lite kär i honom. Och det kändes bra efteråt, jag gav mig lite självrespekt.

Det är bra att vara på ett trappsteg var man kan tänka efter vad man själv vill och sen handla därefter. Jag har aldrig förr handlat därefter när jag varit kär i någon. Men nu - nu kan jag!

Är jag endast ett barn till en alkoholist?...

2008-07-23T14:53:00.004+03:00

...eller är jag mer än så?

Det verkar som att frågan har ett självklart svar: Klart att jag är en egen person också. MEN - just nu känns det inte så. Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Detta brukar jag speciellt märka när jag söker en partner. Vill jag verkligen ha honom eller söker jag bara efter trygghet och bekräftelse...?

En av mina bästa vänner brukar påminna mig om att jag också är Sari, inte bara en anhörig. Att också andra männsikor har liknande problem med självkänsla och sökande efter bekräftelse. Andra måste också tampas med detta.

Då borde det kännas lättare, men jag vet inte om det gör det. För då måste jag inse att jag inte längre kan skylla på alkoholen för att jag är som jag är. Då måste jag ta ansvar för mitt eget liv.

Ibland är det bara så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn och tänka att jag inte är ensam. Det känns tryggt. Så det känns inte alls bra att någon tar den här identiteten ifrån mig och säger att alla andra har samma problem.

Men då inser jag att själva problemet ligger just i det: Att jag inte känner mig själv. Jag har alltid tagit hand om andra för att slippa se mig själv i spegeln. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.

Min egen alkoholkonsumtion

2008-06-06T12:18:00.002+03:00

Jag har varit ute och festat en hel del under vintern och våren. Jag dricker aldrig ensam, men har märkt då det blir helg att jag funderar på vem jag ska gå ut med. Största orsaken till att jag vill ut på krog är för att träffa männsikor (antagligen för att bli bekräftad), men andra orsaken är för att dricka öl.

Nu kan jag inte rättfärdiga detta öldrickande längre. Det har gått till överdrift. Speciellt eftersom jag var ute i onsdags och var jättetrött på jobbet i torsdags. Ok, inte bara trött, utan jag mådde uruselt. Hade nämligen spytt hela natten och undrat om jag borde ringa 112. Katastrof med andra ord. Jag har sett mig själv som en väldigt ansvarsfull, oskyldig och ordentlig person, men har börjat inse att jag inte alls är det. I onsdags var jag rent ut sagt helt ansvarslös. I något skede blev jag frustrerad på krogen och hällde i mig inte mindre än 4 shottar nästan på rad. Inte konstigt att jag började må dåligt. Jag var ute sent, och försov mig.

Nåja, jag vill i alla fall inte leva ett sånt liv. Jag har bestämt mig för att vara nykter i sommar. Min första semester ska inte tillbringas bakfull.

Jag har inga problem att vara utan sprit. Det tror jag nu åtminstone. Hoppas att jag har rätt. Jag måste testa mig själv.

Jag läste förresten ut boken "En oväntad semester" igår. Rekommenderas varmt.

Livet går vidare

2008-05-28T15:53:00.004+03:00

Hej igen, länge sen sist. Det har hänt en hel del i mitt liv på sistone. Min ex-pojkvän har varit på in på behandling och har varit nykter i snart två veckor. Jag tror inte att han kommer att klara det någon längre tid, men jag hoppas ändå för hans skull.

Jag själv kommer högst antagligen att få möjligthet att gå på psykoterapi. Det blir tidigast till hösten. Igår var jag till en psykiater som skrev ut en rekommendation till FPA, vilket betyder att jag kanske får stöd från PFA och då kostar det mig bara 5 euro per besök. Det skulle normalt kosta 50 euro per besök då man går privat. Jag kommer att gå två gånger i veckan under ett års tid och gå igenom min barndom och försöka reda upp alla trauman jag haft. Jag hoppas att det kommer att ge mig något. Nu om någonsin är det tid för mig att gå igenom allt. Jag har jobb och är fri och ledig. Inga barn, inga förpliktelser eller någon annan att ta hand om. Möjligheterna till ett "normalt" liv och fram för allt "normalt" tänkande och resonerande är oändliga.

Bara det att jag var hos psykiatern en halv timme igår ledde till att jag drömde jag en mardröm om min barndom.

Min dröm: Jag kom hem gående tillsammans med min mamma. Mamma hade flyttat tillbaka in med pappa. Där hemma stod pappa vid spisen, min mormor satt i gungstolen och min lillasyster, som var ca två-tre år stod vid köksbordet. Mamma och pappa började gräla. Mamma sa att pappa hade använt fel slev vid matlagningen, en sån slev går sönder då man rör om i grytor med den! Grälet var i full gång. Den egentliga orsaken var att mamma märkte att pappa hade börjat dricka igen. (Han brukade alltid dricka när han lagar mat.) Mormor satt i gungstolen och log. Hon låtsades som ingenting. Lillasyster kom springande till mig med gråten i halsen och jag kramade om henne. Jag blev riktigt arg på mina föräldrar och sa till dem att jag inte skulle stanna där. Jag hade trots allt en egen lägenhet att gå till. Inte en sekund till skulle jag stanna. Lillasyster skulle jag ta med mig också!

Från drömmen minns jag också att mamma ledde en cykel när vi gick hem. Det låg snö på marken och var halt. Cykeln var full med saker, många kassar hängde på styret och kläder hängde över cykeln. Mamma hade väldigt tungt att gå. Jag själv bar ingenting. Jag tror att jag var arg på mamma och lät henne bära allt. Hon klagade inte men jag hade jättedåligt samvete. Jag ville hjälpa henne, men samtidigt både protesterade jag och skulle inte ha orkat.

Jag har inte drömt om barndomen på länge och jag var helt skakig när jag vaknade. Tänk att det finns så mycket undangömt i bakhuvudet.

Räddad

2008-03-08T18:44:00.002+02:00

Igårkväll hade jag vinkväll hemma hos mig tillsammans med två av mina bästa vänner. Det blev en del rödvin och sen vidare till krogen. Jag visste redan på förhand att T skulle vara där, men jag känner mig redan starkare och tänkte att jag nog ska klara av det. Allt gick bra tills mina vänner gick hem. Jag satt kvar en stund eftersom jag var mitt i en diskussion med en halvsöt typ. Snart stängde krogen och jag sa hejdå åt killen som gick hem. Sa att jag bara skulle säga något åt T innan jag gick. Efter några minuter stod jag brevid T, hand i hand, på väg till nån efterfest. Längtan av att ha honom nära mig var för stark. Jag visste att det var fel, att jag borde gå hem, men något höll mig kvar.

Då kom en tjej fram till mig som en räddande ängel. Hon skulle bara säga något snabbt och drog iväg med mig. Hon sa: Nä, gör det inte. Gå hem. Du värd någon så mycket bättre än honom. Det var precis vad jag behövde höra. Hon är kompis med både T och med hans ex, som han har ett barn tillsammans med. Och hon vet vad hans ex har fått stå ut med. Hon peppade mig och sa att jag skulle hålla mig långt borta från honom, radera hans nummer, inte släppa in honom. Hon sa att jag hör till en annan klass, att han inte är värd mig och att jag kommer att hitta någon annan mycket bättre. Hon hjälpte mig, räddade mig. Jag bestämde mig för att genast gå hem, utan att säga hejdå åt honom. Jag klarade det och var så nöjd och tacksam!

Verkligen tacksam att den här tjejen hjälpte mig. Hon visste precis vad jag tänkte då hon kom fram till mig. Hon såg precis vad som höll på att hända. Och hon brydde sig om mig. Hon vann inget på det själv. Det betydde så mycket för mig.

Jag är henne evigt tacksam.

Hide and Seek

2008-02-21T11:45:00.003+02:00

Har en liten paus. Sitter på jobbet. Hör på Imogen Heap - Hide and Seek. Har just satt in en liten snus. T hade glömt att beställa mat till dagens lunch. Jag delade min med honom. Vi är inte tillsammans längre. Jag försöker verka så normal som möjligt. Inombords gråter jag. Saknar honom. Jag trodde verkligen att vi alltid skulle vara tillsammans, det kändes så bra.

Tar en dag i taget.

Klarar mig på nåt vis

2008-02-17T19:26:00.002+02:00

Den här veckan har varit den värsta på länge. På allahjärtansdag gjorde vi slut igen, på riktigt den här gången. Förra veckan blev jag nämligen svag och tog honom tillbaka. Stort misstag. Det räckte inte länge innnan han svek mig igen.

Jag har varit helt nere, och samtidigt varit sjuk och borta från jobbet. Imorgon måste jag tillbaka till jobbet och kommer att se honom där. Ja, suck vi jobbar på samma ställe. Man borde aldrig inleda ett förhållande med någon på samma arbetsplats.

Det känns som flera veckor gått sen jag sist sett honom. Tiden går så långsamt, jag kämpar mig igenom varje minut. Saknar honom så...

Samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut, för det finns ingen framtid för oss.

Jag lånade boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom och den har faktiskt hjälpt mig en del. Och gissa vem som har stöttat mig mest de senaste dagarna - pappa. Tänk det, pappa har varit där för mig hela tiden. Det gör att jag klarar mig på nåt vis.

Chock

2008-02-05T19:14:00.000+02:00

Förra veckan fick jag västa chocken. Jag upptäckte att min nya, helt underbara pojkvän har alkoholproblem. Vi hade bara varit tillsammans i ett par månader, men redan från början kändes det som att vi hörde ihop.

Där står en man framför mig, han älskar mig, jag älskar honom...Han gråter, kan knappt se mig i ögonen, och säger att han är alkoholist...och att han vill ha hjälp. Vad ska jag göra. Jag klarar inte av det en gång till. Han vill sluta, men det finns inga garantier för att han kommer att klara det.

Hur hade jag inte sett det? Märkte nog att han hade druckit en del, men inte att han hade problem.

Jag gjorde slut. Det gjorde så ont. Trodde jag skulle gå sönder. Ville ju bara hjälpa honom. Men om jag har lärt mig något, så är det att man inte kan hjälpa en alkoholist. Ju mer man försöker hjälpa, desto mer hjälper man honom att fortsätta dricka.

Nu har han har sökt professionell hjälp och får hjälp. Jag har träffat honom igen. Vi får se hur det kommer att gå. Men jag vet att jag måste vara försiktig och tänka på mig själv. Synd att jag hade hunnit förälska mig så...annars hade jag kunnat lämna honom helt åt sitt öde.

Ser en ljusning, men har lång väg kvar

2007-10-08T19:25:00.000+03:00

Jag jobbar med att inte glömma bort mig själv och känna efter hur jag mår. Min terapeut sa sist att jag verkar må bra, och hon har rätt i det. Jag mår bättre, ibland kan jag till och med må jättebra, men det finns fortfarande dagar då jag inte har någon ork att stiga upp och känner mig helt obetydlig.

Jag skulle vilja bli av med behovet att hela tiden behöva bli bekräftad av andra. Jag söker hela tiden bekräftelse på att jag är bra, duktig, förstående, smart, söt, snygg...allt liksom. Istället borde jag kunna ge mig den själv. Det är svårt att bygga upp bättre självförtroende och självkänsla.

Sen har jag också svårt med att vara ensam. Jag söker jämt sällskap...delvis då kanske för att få dendär bekräftelsen. Tja, suck, jag har en lång väg kvar. Men jag tänker fortsätta jobba på det!

Pappa är ännu nykter

2007-08-24T10:17:00.000+03:00

Hej allihopa,

det är väldigt länge sen jag skrev sist. Januari vad det verkar. Mycket har hänt sen dess och jag mår bättre. Inte bra, men bättre. Jag har fått någonslags struktur i mitt liv. Fast jobb, egen lägenhet i stan...

För en månad sen gjorde jag slut med min pojkvän och det känns rätt jobbigt. Det var nog rätt beslut, men det räckte ett år att komma fram till det.

Min bror mår bra igen. Han är inte längre deprimerad. Men jag är hela tiden rädd för den dag då han blir det igen. Det är han antagligen själv också, men vi har svårt att prata om det.

Pappa är ännu nykter.

Vet inte vad jag ska säga

2007-01-25T13:01:00.000+02:00

Jag vet inte vad jag ska säga. Min bror kommer till mig och säger att han inte längre vill leva så här. Jag blir förstås orolig. Jag ser hans smärta och vill ta bort den, men jag vet inte hur. Jag förstår honom mycket väl. Han är tre år äldre än jag och har kämpat med detta lite längre än jag och ibland känns det hopplöst. Men jag vet inte vad jag kan säga eller göra för att göra det bättre. (Han får redan hjälp av en psykolog.)

Ansvar

2007-01-24T18:25:00.000+02:00

Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv.

Lättare sagt en gjort. Nu har jag på något vis skrivit klart min avhandling, blivit färdig ekomnomie magister, lämnat in ansökningar till olika ställen och nästa tisdag ska jag på anställningsintervju. Men hur ska jag kunna låtsas vara en normal människa - som de där andra man sett - när man känner sig så annorlunda.

Livet blir inte bättre när man inte lever det för sin egen skull. Allt det jag har gjort den senaste tiden har jag gjort för min mamma, för att hon oroar sig för mig. Och för att hon tjatat på mig. Egentligen vill jag allt själv, men jag känner mig inte redo. Jag mår ännu för dåligt. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av ett heltidsjobb.

Nu har jag funderat på hur jag ska kunna må bättre i nästan 10 månader. Det kan ta år. Tålamod. Hur ska man kunna gå igenom allt som hänt, lära känna sig själv, veta vad man vill och bli lycklig? Ryggsäcken försvinner inte bara för att alkoholisten blir nykter, det är då man känner hur tung den är. Hur ska man klara av att ta ansvar för sitt eget liv?

Tungt

2006-12-14T19:43:00.000+02:00

Det är tungt nu. En tid var allt lite bättre. Jag orkade ta tag i saker och därför skrev jag inga inlägg. Det har jag dåligt samvete för nu. Nu mår jag verkligen dåligt. Jag har ångest och är rädd om vartannat. Det finns så mycket kvar i mitt liv som måste bearbetas och krafterna börjar ta slut.

Paradoxalt nog är min pappa nykter nu och han börjar må bättre. Det är då som jag märker att allt det svåra ännu finns kvar. Skriver mera sen.

Stress

2006-09-19T17:16:00.000+03:00

Jag klarar inte av lika mycket stress mer. Jag nådde min gräns och sedan dess klarar jag inte av något mera. Nu bara gråter jag igen. Jag måste lämna in min avhandling i slutet av veckan. Klarar jag av detta? Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka, även om jag inte får något stöd. Jag skulle vilja kunna lita på någon annan, men just nu kan jag inte ta risken. Risken är för stor att jag blir besviken och för mycket står på spel. Hela min utbildning. Men det kommer nog att bli bra. Jag kan i alla fall lita på mig själv numera.

Går det att reda upp sitt liv hemma?

2006-09-01T16:05:00.000+03:00

Hej igen!

Jag har bott hemma sen i maj. Jag bodde i München innan, men flyttade hem då jag mådde så dåligt. Ska stanna i Finland nu och så snart jag är klar med studierna och får ett jobb flyttar jag. Jag bor med min mamma och min syster som är 10 år yngre.

Min mamma hälsar ibland på min pappa för att se hur han mår. Jag sa åt henne sist att jag inte tycker om det, eftersom jag blir så stressad av det, men hon tog det inte på allvar. Det känns som att jag vore tonåring igen nu då jag bor hemma. Önskar att jag hade en egen lägenhet. Samtidigt ska jag vara tacksam över att jag får bo här så länge tills jag rett upp mitt liv.

Jag vet inte om det går att reda upp livet när jag är kvar hemma?

Hur är det att växa upp i en familj med alkoholmissbruk?

2006-08-22T14:23:00.000+03:00

Jag läste en kvalitativ studie om hur det är att växa upp i en familj med alkoholmissbruk.

"När unga vuxna barn till alkoholister flyttar ifrån föräldrahemmet drar de en lättnadens suck och dunkar sig själva i ryggen för att de har klarat av att överleva. Sen tar de tag i sitt egna liv, men de förblir ofta socialt och känslomässigt uppslukade av familjen. Det är ofta vid tjugofemårsåldern som följden av att ha vuxit upp med en eller två alkoholiserade föräldrar gör sig påmind. Vid det här laget börjar vuxna barn till alkoholister känna en ensamhet som de inte riktigt förstår. Enligt Black (1993) känner de av känslor som isolerar dem från andra och upptäcker att de är deprimerade. Denna depression dyker allt oftare upp och varar längre och längre, men skälet till depressionen är svårt att urskilja. Allt oftare drabbas de av anfall av rädsla och ångest, men det kan vara svårt att finna ursprunget, de kan även ha svårigheter med nära relationer. Detta kan bero på att de kan ha svårt att upprätthålla nära relationer eller att något saknas i dem. Det är mycket viktigt att se tillbaka på processer som har varit, som man ofta inte har uppmärksammat och på ett sätt tagit itu med, hos denna speciella person - nämligen det barn som har vuxit upp med alkoholism i familjen."

(Black, 1993, s. 41f ur Joanna Rangevik, 2005, s.14, "Hur är det att växa upp i en familj med alkoholmissbruk? -en kvalitativ studie om barn till alkoholister, Stockholms Universitet)

Jag vill bara gråta

2006-08-21T13:19:00.000+03:00

Jag blir så ledsen då jag tänker på hur jag sårar min bästa vän. Det handlar om min pauspojkvän - min pojkvän.

Han sårade mig först, han var otrogen. Det är fyra månader sedan han berättade för mig. Sedan dess har vi paus. Han har gjort allt för mig och han ska flytta till Finland. Han kommer nämligen från Tyskland. Även om det låter konstigt så önskar att jag kunde hitta tillbaka till honom, men jag kan inte. Jag kan inte älska honom som förr. Den underbara känslan är borta.

Så nu då han bestämt sig för mig på riktigt, är det för sent. Nu vill jag träffa andra människor. Samtidigt blir jag så ledsen för att jag sårar honom så mycket. Han betyder så mycket för mig.

Jag vill bara gråta.

Mera Att Relatera Till

2006-08-19T16:47:00.000+03:00

Kelly Clarkson - Because of you

I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself cause my heart so much misery
I will not break the way you did
You fell so hard
I've learned the hard way, to never let it get that far

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

I lose my way
And it's not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

I watched you die
I heard you cry
Every night in your sleep
I was so young
You should have known better than to lean on me
You never thought of anyone else
You just saw your pain
And now I cry
In the middle of the night
For the same damn thing

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I tried my hardest just to forget everything
Because of you
I don't know how to let anyone else in
Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Because of you
Because of you

Träffa Pappa?

2006-08-19T14:43:00.000+03:00

Min psykolog gjorde ett förslag. Träffa pappa. Fråga honom allt jag behöver ha svar på för att själv börja må bra igen. Är det ett bra förslag? Jag vet inte...

Han var inne på behandling i juni. Han klarade av det i fyra veckor. På sista dagen avbröt han behandlingen. Jag skulle ha gett honom en chans, men då det blev som det blev, fick han ingen chans. Jag bröt kontakten med honom.

Han dricker inte ännu (otroligt nog), går antagligen omkring i torrfylla. Frågan är om jag skulle få ut något av att träffa honom och ställa alla de frågor som jag funderar på:

Har du insett vad ditt drickande har ställt till med?
Skulle du vilja ha kontakt med mig?
Hur skulle vår relation se ut?
Vad hade du tänkt göra för att få det att fungera?

Det skulle vara lättare om han skulle dricka. Då skulle det vara helt klart: ingen kontakt. Men han dricker inte. Han försöker. Men han insåg inte. I alla fall inte under behandlingen. Så det är lite konflikt i min hjärna. Han klarade inte av behandlingen, men han har inte börjat dricka igen. Suck.

Ska fundera på saken.

Und Wenn Ein Lied

2006-08-19T14:35:00.000+03:00

"Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.

Sag ein kleines Stückchen Wahrheit, und sieh wie die Wüste lebt,
schaff ein kleines bisschen Klarheit, und schau wie sich der Schleier hebt.
Eine Wüste aus Beton und Asphalt, doch sie lebt und öffnet einen Spalt,
der Dir Neues zeigt, zeigt, dass Altes weicht, auch wenn dein Schmerz bis an den Himmel reicht.

Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.
Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.

Dieses Lied ist nur für Dich, schön wenn es Dir gefällt,
denn es kam so über mich, wie die Nacht über die Welt.
Schlag Gefahr aus der Dunkelheit, bin ich zum ersten Schlag bereit.
Ich bin der Erste, der dich befreit, und einer der Letzten, der um Dich weint.

Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.

In unser Sanduhr fällt das letzte Korn, ich habe gewonnen und hab ebenso verloren,
jedoch missen möchte ich nichts, alles bleibt unser gedanklicher Besitz,
und eine bleibende Erinnerung, zwischen Tag und Nacht legt sich die Dämmerung.

Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.
Und wenn ein Lied meine Lippen verlässt, dann nur damit Du Liebe empfängst,
durch die Nacht und das dichteste Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.

Damit du keine Ängste mehr kennst, damit du keine Ängste mehr kennst!"

Söhne Mannheims

En Bra Dag

2006-08-19T00:44:00.000+03:00

Idag var för första gången på länge en bra dag. Inte en dålig dag som vanligt. Jag orkade göra saker.

Jag skäms för att berätta. Men jag har lärt mig att det är det som sådana som jag känner - skam. Min pappa är alkoholist och efter allt som hänt mår jag mycket dåligt. Jag trodde jag var starkast av dem alla och att jag skulle klara mig ur allt utan större men - jag hade fel.

Jag hade så fel. Nu sitter jag här med depression, ångest, overklighetskänslor, har hemska humörssvängningar och känner att jag går i den dimma. Jag blir rädd och tror att jag är knäpp. Och sen inser jag igen. Det är inte mitt fel. Allt, ALLT, har att göra med alkoholen.

Det är en lättnad att ha insett.